UPPDATERING

Kom att tänka på att den här bloggen existerar och kände att jag ville skriva en uppdatering om det fortfarande finns människor som kommer in här någon gång.

Idag är jag en väldigt annorlunda tjej mot vad jag var när jag var yngre. Jag har hittat mening i livet och är väldigt lycklig. Den här bloggen kommer jag lämna kvar mestadels som den är för att jag faktiskt ibland går in och läser när jag känner att jag behöver en påminnelse om hur långt jag kommit i livet.

Jag är idag 21 år och har slutit fred med mig själv, mina föräldrar och min barndom. Idag kan jag se att det jag upplevt är ett verktyg som jag kan använda mig av för att hjälpa andra och genom det har jag hittat mitt kall. Just nu pluggar jag till sjuksköterska och har aldrig trivts så bra i skolan i hela mitt liv. Det är stundvis tungt och svårt men jag vet att jag kan ta igenom mig utbildningen. Jag hade aldrig trott att jag skulle överleva tonåren men nu är jag så tacksam över alla som hjälpte mig komma hit. Det var aldrig lätt men jag skulle göra samma resa tusen gånger om eftersom jag numera lever ett liv som är allt jag önskar (och mer därtill).

Människor jag lär känna nu har inte någon aning om min bakgrund och det syns inte på mig längre då jag är en väldigt glad tjej idag.

Jag har kontakt med min fosterfamilj fortfarande - vardagen kommer dock emellan och det är svårt att hitta tid till att ses. Men jag hoppas dem vet att dem fortfarande fyller en viktig roll i mitt liv. Jag har väldigt fina vänner som jag älskar och värdesätter högt. Min familj betyder också väldigt mycket nu när vi försonats. Jag har ingen partner i nuläget - men det är ingenting jag känner att jag behöver då jag känner att jag har det mesta i livet som gör mig lycklig. (Det vore dock ett plus i kanten, Haha!)

Vi får se vad framtiden har i åtanke för mig, jag vet att det kommer bli bra, oavsett var jag hamnar. 

Min framtid är fortfarande oskriven, liksom din. 

Hektiskt

Det har varit rätt hektiskt sedan skolstarten och jag har därför inte skrivit så mycket på den här bloggen. Det har varit mycket för mig, helt enkelt. Idag har jag varit fri från självskadebeteende i 50 dagar. Rekordet blev tidigare 198 men jag hoppas på att slå det. 

I helgen fick jag ett tråkigt besked. Min farfar har dött. Jag har en komplicerad relation med min pappa och har inte träffat honom på ett halvår. Därför har jag inte heller träffat min farfar. Pappa säger att det är mitt fel och att jag valt bort farfar. Det kan han tycka men sanningen är att det var min pappa som valde bort mig ifrån början. 

Jag fick en riktig fadersfigur för första gången när jag blev familjehemsplacerad och numera har mammas pojkvän en roll som både extrapappa och stöd. Min pappa har aldrig funnits för mig. Han har alltid tryckt ner mig, hånat mig, mobbat mig och kränkt mig. 

Att mina föräldrar skiljdes var bra för min och mammas relation men min och min systers relation är svårare att upprätthålla då hon bor hos pappa. Vi är oroliga för henne eftersom pappa mår dåligt nu när farfar dött. 

Pappa får mig att känna mig hemsk. Det skulle inte förvåna mig om min farfar dog troende att jag övergett honom. Vi hade aldrig en vanlig relation, jag och farfar, utan vi sågs på högtider och visste egentligen i stort sett ingenting om varandra. Det gör mig ledsen att veta att han dog utan att veta vem jag är. 

Kanske är det dock det som även pappa kommer få göra om det fortsätter på detta sett. 

Jag får hoppas på att han börjar sakna mig. Kanske när jag flyttar utomlands - kanske aldrig. 

Året då jag blir "vuxen"

Jaha, då var skolan igång igen. Detta kändes verkligen som det kortaste lovet jag någonsin haft men kanske har det också varit det mest välbehövda. Då var det dags, året jag blir "vuxen".  Jag har redan känt mig vuxen länge i och med min uppväxt men nu får jag vara vuxen på mina egna villkor. Med detta menar jag inte att jag får göra vad jag vill och att jag ska hitta på en massa jävulskap utan att jag äntligen har ansvar för mitt eget liv.

Självklart är det läskigt att jag nu kommer påbörja en ny tid i livet, en tid då mina beslut kommer lägga en grund för min framtid. Jag kommer inte längre vara buden till att göra som mina föräldrar vill. Hade jag gjort andra val i livet så kanske jag inte hade funnits längre. Jag har kämpat otroligt mycket med mig själv och detta har gjort att varje gång jag faller så tar jag mig upp igen. Jag har tagit mig igenom och överlevt en stormig uppväxt med alkolism, misshandel, kränkningar, mobbing, självskadebeteende, ångest, depression, ätstörningar, favorisering, självmordsförsök och mycket, mycket mer. Ändå så lever jag idag.

Mitt liv har aldrig varit enkelt och kommer nog aldrig vara det. Trots detta har jag nog aldrig längtat så mycket efter att verkligen utveckla detta till ett liv. Utbildning, jobb, familj, det finns så mycket kvar att uppleva och detta med glädje.

Detta liv är det jag fått och jag ska försöka göra det så bra jag bara kan.

Ett bättre år, snälla?

Då var det ett nytt år. Lite skönt att få uppleva känslan att någonting kommer vara annorlunda detta år, för det kommer det. Jag fyller 18 i år och det gör mig både taggad och livrädd. 2014 började som ett bra år men slutade rätt illa. Kan säga till er som känt mig längre att december detta år var som 16:e januari 2013. (Fast värre, mycket värre.)

 Mitt nyårslöfte i år var att försöka ta bättre hand om mig själv men detta känns så svårt med ett ganska kvaddat hjärta. Det gör så otroligt ont och jag har legat och gråtit i månader nu. Inga flera detaljer om det dock, orkar inte med spekulationer om vem det handlar om. Låt oss bara säga att jag ALDRIG känt mig så sårad.

Det är jullov i 6 dagar till men jag har så mycket att göra när skolan börjar igen att jag bara vill isolera mig och dra täcket över huvudet. Jag är så trött på att bli retad och puckoförklarad. Jag vet att det finns någon enstaka människa som bryr sig men det känns bara jobbigt i allmänhet att ingen annan vill förstå mig.

Jag måste fortsätta ändå, för min egen skull men just nu vill jag inte. Önskar att jag kunde ge er trevligare nyheter men detta är trots allt jag, förvänta er ingenting.

God jul

Hejsan. Det var ett tag sedan jag skrev men det har varit hektiskt såhär inför jul. Mamma har varit nykter i 2 år exakt idag, är så stolt över henne. Jag är också på bättringsvägen efter ett jobbigt år. Mycket har blivit satt på spel och förlorats kontroll över men jag kommer oftast upp igen. Vikten har blivit väldigt lidande eftersom jag varit extremt stressad hela detta år. Jag väger mer än någonsin, vilket inte är särskilt roligt. För en tjej som är 17 är det INTE kul att ha gått upp över 30 kilo på bara 2 år. Det kommer säkert en tid då jag kan ta hand om det också men jag måste ta en sak i taget nu. Först det psykiska sen det fysiska. Önskar er alla en trevlig jul utan stress för det ska jag försöka ha.

Livet har fått en ny början, en lycklig början.

Så många bra saker händer i mitt liv just nu, jag känner mig så himla glad! Jag hade ALDRIG kunnat drömma om att mitt liv skulle kunna bli såhär för bara något år sedan men nu är jag här, i början på mitt liv. Detta låter säkert konstigt för att komma ifrån en 17:åring men i själva verket är det faktiskt nu livet börjar.

Jag fyller 18 om mindre än 200 dagar och jag har verkligen kämpat för det. Det har definitivt varit värt det. Jag älskar mitt liv och skulle (faktiskt) inte vilja byta ut det mot någonting annat i världen. Jag har de absolut finaste vännerna jag skulle kunna ha, jag spenderar hela veckan att göra någonting jag älskar, jag utvecklas, jag växer som både person och som människa varje dag. Livet rullar på och jag har tagit avstånd ifrån allt som har en destruktiv effekt på mig. Det är inte mitt problem att alla som blir uteslutna ur mitt liv förlorar mig, det hade de flesta redan gjort ändå. Det är inte min förlust att jag har tagit mig ut ur de destruktiva relationerna, det är dem jag uteslutit som gått miste om någonting.

Jag är nu inne i processen att byta huvudinstrument på skolan till sång istället, detta är lite stressigt ibland men för min del spelar det ingen som helst roll eftersom det är det jag verkligen vill. Sikta alltid mot stjärnorna. ( Och landa åtminstone i trädtopparna! )

Alla de gamla erfarenheterna är nu inte en del av mitt liv utan erfarenheter som gör mig till en starkare person när jag tillfrisknat. Ryggsäcken är utbyten, även om den gamla finns kvar så kommer jag inte bära på onödigt vikt, jag är så nöjd med att äntligen få en ny som jag har utrymme för nya, positiva upplevelser!

Jag är så trött på att så fort jag kommer på fötter så ska alltid någon jävel tycka dem är så jäkla mycket bättre och börja trycka ner en igen. Alltid får man höra att man inte gör tillräckligt, alltid får man höra att man är bortskämd, alltid får man höra att man är egoistisk, alltid får man höra att INGEN tror på din förmåga och alltid får man höra hur extremt oönskad man verkar. Snälla ta mig bara härifrån! 😔